hastryttarebloggen

Om någon säger ”voltige” till mig så är det första jag kommer att tänka på när jag själv, för sisådär 20 år sedan tränade lite voltige med några klubbkompisar, och spräckte ridbyxorna i något spänstigt (?) hopp. Roligt var det (ja bortsett från ridbyxincidenten då), men just roligt är också det rätta ordet. Särskilt graciöst var det nog tyvärr aldrig.

Graciöst är däremot det första jag kommer att tänka på när delar av det svenska och det amerikanska landslaget i voltige visar upp sina konster inne på Scandinaviums arena.

Otroligt graciöst. Och spänstigt så till den milda grad. Och trots hopp och benspret i alla riktningar – inte en enda spräckt trikå så långt ögat kan nå.

Coolt.

Och lika mycket som voltigörerna imponerar med sin spänst så imponerar voltigehästarna med sin jämna, lugna galopp och förmåga att göra halt blixtsnabbt, men mjukt.