hastryttarebloggen

Av den väldigt stora grupp funktionärer som arbetar här på arenan i Greenwich Park är det imponerande många som ägnar sig åt att hålla ordning på läktaren. Dels hjälper de publiken att hitta sina platser, vilket är väldigt trevligt, men dels så ser de till att det inte är något spring i trapporna under pågående ritter. Det är en uppgift de tar på största allvar. Kommer man knatande i trappen när det är ett ekipage inne på banan så stoppas man i gångarna under läktaren, där får man vänta tills ritten är över, sedan släpps man upp.  Tanken är så klart att inte skrämma eller på något sätt störa ekipaget inne på banan, och så här är det oavsett om det är hoppning eller dressyr. Vilket förvånar mig lite – det är ju huvudsakligen dressyren som brukar vara känd för att ha en tyst och stillasittande publik där något så oförargligt som en hickning kan få en hel bänkrad att indignerat väsa fram ett dämpat ”hyssj”.

Jag kommer osökt att tänka på fälttävlan, och hur Storbritanniens Zara Philips berättade om hur hejaropen från publiken var helt öronbedövande vid vissa av OS-banans hinder. Och hur fantastiskt det var få kämpa sig genom terrängen med ett sådant fantastiskt stöd. Frågan man givetvis ställer sig är vad som skiljer fälttävlanshästarna från dressyrhästarna, och då även hopphästarna?

Eftersom jag precis har varit föräldraledig är det lätt att här dra en parallell till barnuppfostran: När det gäller att få barn att sova, vilket tenderar att vara ganska högprioriterat hos småbarnsföräldrar, vill man ju verkligen vänja dem vid att somna även i ”ljudliga” miljöer. Annars kan barnet bara sova hemma.

Borde det inte vara samma sak med hästar? Alltså, varför vänja dem vid dessa knäpptysta läktare? Där varje avvikande ljud kan bli en anledning att hoppa högt? Dessutom: skulle det inte bli mycket roligare om en fantastisk ökning kunde få rungande applåder, om publiken kunde få visa sin uppskattning under ritt?

När vi träffade Tinne Vilhemson Silfvén efter dagens ritt passade jag på att fråga om tystnaden är viktig för henne:

– Nej, tvärtom, det är bättre om det är ljud och musik och rörelse. Det är värre om det är tyst och så kommer det ett ljud, säger Tinne och menar att det här med om det går folk i trapporna eller inte är inget som de märker av nere på banan.

– Det är klart, om någon skulle ramla hela trappan ner och sedan falla över staketet så… men att man går, nej.

Ok, det var ju skönt att höra på något sätt. Jag kollar lite med förbundskapten Bo Jenå när vi får träffa honom lite senare idag – och är han med på noterna kan vi väl börja jobba för en lite mer uppsluppen stämning vid dressyrbanan, eller vad säger ni?