hastryttarebloggen

OS är slut. En märklig känsla. Det känns som att det hållit på hur länge som helst, och samtidigt som att det precis har börjat. Att vara här har varit helt fantastiskt. Som alltid på stora mästerskap tillbringar man den mesta tiden i pressrummet och med att springa till mixed zone och träffa ryttare. Men naturligtvis hinner man se en del ridning också, och stämningen här på Greenwich Park har verkligen varit något utöver det vanliga. Att hemmanationen varit så framgångsrika har bidragit till stundtals närmast magiska stunder inne på arenan. Storbritannien har helt klart markerat närvaro i samtliga grenar, där kanske dressyren är den mest anmärkningsvärda bedriften - lagguld och individuellt guld och brons. Det imponerar, och det skakar om i toppen där de senaste åren varit en evig tvåmansshow av Tyskland och Holland. Att domarna i den individuella dressyren valde att premiera harmoni framför explosivitet och styrka tycker jag sänder en väldigt bra signal.

För Sveriges del har detta OS känts lite "stolpe ut". Det började så bra med en silvermedalj i fälttävlan. Fantastiska Sara Algotsson Ostholt och Wega visade musklerna och gav oss mersmak. Men det blev inga fler medaljer. Lisens fall, Casalls hälta, Patriks influensa... nja, det ville sig helt enkelt inte riktigt. Trots att de svenska ryttarna och hästarna gav allt. Men de prestationer vi har sett bådar ändå gott inför framtiden. Och snart är det OS igen. Som de svenska teamen tycks rörande eniga om - redan nu börjar resan mot Rio de Janeiro 2016. That's the spirit!

I går hann jag med en kort träff med den svenske veterinären Peter Kallings som arbetar med FEI:s dopningsprovtagningar här under OS. Än så länge har de inte fått tillbaka några provsvar på de tester som har tagits, men hans känsla var att det här har varit ett rent spel. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

De här spelen, OS i London, har kommit att kallas de jämställda spelen. För första gången någonsin har samtliga deltagande länder min en kvinnlig deltagare i sin trupp. I år är det också 60 år sedan kvinnor för första gången fick tävla i de olympiska ridsportgrenarna - intressant då att se att det var tre tjejer i topp på gårdagens individuella dressyr - Charlotte, Adelinde och Laura.

Det är dags att packa ihop och åka hem till Sverige. Där tar arbetet med att skicka nästa nummer av Häst&Ryttare på tryck vid. Och i det bjuder vi så klart på ytterligare lite iakttagelser och utropstecken från OS i London.

Tack för att du följt den här bloggen - maila gärna in synpynkter, önskemål och hälsningar till [email protected]

Over and out!

Jag tänkte tidigare i veckan att det var ett udda val att avsluta OS med en dressyrfinal och inte en hoppfinal. Att toppa den stämning som rådde inne på arenan här i Greenwich Park igår när den individuella hoppfinalen avgjordes kändes omöjligt.

Men jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Att få sätta sig på läktaren idag, i strålande sol, höra hela arenan fyllas av fantastisk musik och se otroliga häst- och ryttarprestationer - dressyr på absolut högsta nivå - är en upplevelse som blir svår att beskriva med ord. Det har varit helt magiskt. Och det har varit helt omöjligt att inte beröras av den glädje och stolthet som hemmapubliken här har visat sina ryttare. Att såväl Carl Hester som Charlotte Dujardin valde att rida till klassiska brittiska stycken spädde så klart på den patriotiska stämningen.

Och de engelska ryttarna har verkligen presterat - aldrig någonsin har de varit så framgångsrika i ett OS:

 

Fälttävlan: lagsilver

Hoppning: lagguld

Dressyr: Lagguld samt individuellt guld och brons.

 

Det är ett fantastiskt resultat av en stor hästnation som hyser en stor kärlek och respekt för hästar. Jag är väldigt glad att jag fick se det på plats. Och det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen.

 

 

Att säga att det var ett massivt publikstöd för de engelska ryttarna är ingen överdrift. Stämningen inne på arenan var magisk.

 

 

 

Charlotte Dujardins och Valegro vann på harmoni, berättade huvuddomare Stephen Clarke på presskonferensen efter klassen. Spana in den fina detaljen på Valegros rumpa - detaljer av den engelska flaggan.

 

 

Adelinde Cornelissen trodde nog att guldet var klart - och det gjorde många av de holländska fansen också. Det grymtades lite här och där över domarnas beslut. Vilket huvuddomare Stephen Clarke bemötte med lugn på presskonferensen:

– Alla är välkomna att ha sina egna åsikter, sa huvuddomare Stephen Clarke och förklarade att när man sitter och dömer betygsätter man varje enskild rörelse och att när klassen är klar vet man inte vem som faktiskt har vunnit förrän de får totalsiffran.

 

 

Laura Bechtolscheimer och Mistral Hojris tog hem bronset. En fin avslutning sa Laura med hänvisning till att Mistral Hojris, eller Alf som han kallas, är sjutton år gammal.

 

Adelinde och Parzival kommer ut från prisutdelningen. Om Adelinde kände sig besviken med ett silver så visade hon det inte.

– Jag gav allt, var hennes kommentar på presskonferensen efteråt.

 

Bo Jenå, Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel såg hela finalen och var eniga om att det var väldigt hög klass på de arton ryttare som red. Och att det är bra för sporten att den holländsk-tyska dominansen bryts.

 

 

– Jag är olympisk guldmedaljör så jag bestämmer, skojade Charlotte när fotograferna försökte bestämma pose, och sen gjorde hon just det. Bestämde alltså. Jag antar att man är ganska bestämd om man som 27-åring envisas med att rida i hjälm, när övriga välrdseliten kör hatt och hårnät.

Bestämd och smart.

 

 

 

 

Tinne Vilhelmson Silfvén är nöjd med sin ritt i dagens kür. Med sina 79,286, blev hon bästa svensk i finalen.

– Jag hade gärna varit över åttio, men... Det kändes bra och det var kul. Det är en himla rolig kür att rida för den passar honom bra och jag tycker om musiken. Det är lätt att rida i takt med musiken, sa Tinne som rider sitt program till The Who.

Don Auriello, eller Anton som han kallas, såg avspänd och nöjd ut inne på banan, vilket Tinne bekräftar att han var.

– Ja han var väldigt lugn, jag blev nästan förvånad, jag trodde nog att han skulle ryckas med mer där inne.

Anton kan absolut bli aktuell för OS i Rio, menar Tinne.

– Absolut, han är ju bara tio, han är verkligen i början av sin bana, så det hoppas jag. Jag kan inte titta in i stjärnorna men jag önskar mig det. Han är ju optimalt gammal då.

Från detta OS kommer Tinne bland annat ta med sig erfarenheten att rida med så många dagars uppehåll mellan klasserna.

– Det är ju nytt, att rida en dag och sen vänta tre och så rida igen. Och vi var völdigt strikta på vår plan om hur mycket vi skulle rida och det tyckte jag fungerade bra. Det känns inte som att han blev för trött utan han har orkat alla de här dagarna, ändå har jag ridit ordentligt. Så det har varit en viktig ingrediens att lära sig för det är svårt att veta när hästarna är unga.

Nu får Anton ta det lugnt i hagen, men för Tinnes del blir det ingen semester - där hemma finns det fler hästar som måste ridas. Något SM blir det dock inte för det krockar med Tinnes systerdotters bröllop.

– Det är på Gotland och jag försökte in i det längsta med att jag skulle kunna pendla men det blev lite för svårt och när det kom till att välja så blev det familjen.

 

 

OS i Rio de Janeiro 2016 kan bli Tinnes sjunde OS. Då är hon ikapp skytten Ragnar Skanåker, som nu leder den svenska OS-ligan.

 

 

 

 

Patrik Kittel avr förste svensk ut i dagens individuella dressyrfinal, en Grand Prix Kür. Patrik kände sig mycket bättre efter sin influensa.

– Jag är väldigt nöjd och jag mår mycket bättre idag. Det här var den bästa klassen av de här tre dagarna.

Några små missar kostade Patrik de procent som krävdes för att passera åttiostrecket, nu landade han och Scandic på 78,732 %, vilket inte kommer räcka till någon topp-placering. Patrik startade också tidigt i klassen, redan som andra ekipage och det tenderar också att dra ned betyget.

– Jag är jättenöjd med min häst, han har gjort tre bra rundor och som Minnas kille sa - i morgon är första dagen mot Rio.

Om Patrik kommer rida Scandic i Rio är oklart, nu efter OS kommer Patrik ta en diskussion med de övriga ägarna för att ta ett beslut om Scandic ska säljas eller inte. Patrik har flera andra lovande hästar, särskilt Donna Unique.

Det kür-program som Patrik red idag är till musik av Billy Idol. Jag frågade om det inte vore festligt om Patrik blekte håret så där platinablont som Billy Idol har, skulle inte det ge lite extra poäng när han lyfter av hatten på slutet?

-Ingen dum idé, kanske ska jag göra det till EM nästa år?!

Ja, Patrik gör det - tänk om den stora, stora succén bara är en simpel blekning bort?

 

 

Patrik och Scandic inne på banan, bortsett från några missar såg det fint ut.

 

 

Undrar om Patrik visste att kungen och drottningen satt på läktaren och kollade?

 

 

Det svenska teamet i den så kallade "kiss and cry"-boxen under Patriks ritt. Även Patriks tränare Sjef Janssen och Patriks fru Lyndal var på plats.

 

 

Scandic med sin skötare Marie Johansson.

 

 

Minna Telde, Kyra Kyrklund och Minnas tränare cecilia Kristofferson. I bakgrunden Sjef jansen.

 

 

Nu tar Patrik ledigt några dagar. Han och frun Lyndal åker till Dubai på semester.

 

88 år efter att Schweiz senast tog en individuell guldmedalj i hoppning på ett OS slår trettioårige Steve Guerdat till och rider hem guldmedaljen mitt framför näsan på tusentals guldtörstiga engelsmän. När hemmahjälten Nick Skelton rev det tredje hindret från slutet var guldet Steves.

– Det här är en dröm som blir sann. Jag visste att min häst är en fantastisk hoppare, det tog ett litet tag för oss att förstå varandra, och han har inte hunnit visa så mycket än för han har inte så mycket erfarenhet, men det är en fantastisk häst, sa Steve på presskonferensen efteråt.

Att medaljen var viktig för Schweiz håller han med om.

– Jag gillar olika sorters sport och vet att förebilder är viktiga, jag tycker vi har tur som har en sådan som Federer exempelvis.

 

Steve Guerdat är en uppskattad guldmedaljör - känd för god ridning och bra horsemanship.

 

 

Bronsmedaljören Cian O'Connor från Irland, som fick en plats i finalen tack vare Rolf-Göran Bengtssons strykning, menade att för hans del var noggrann förberedelse vägen till framgång:

– Det är en ära att få sitta här bredvid dessa två genier, men jag tror mig inte om att vara en av världens bästa ryttare, däremot är jag säker på att jag är en av de mest välorganiserade.

Silvermedaljören Gerco Schröder, var ganska fåordig framme på podiet på presskonferensen men konstaterade att det utan tvekan varit ett bra OS.

– Först fick jag ett silver med laget och nu ett silver individuellt, det känns så klart fantastiskt.

 

 

Det är ett ganska nedslaget svenskt gäng som samlas i mixed zone för att träffa oss i pressen efter att den individuella finalen avgjorts. Bäste svensk blev Henrik på en delad 23:e plats.

– Det känns tradigt. Det kändes så bra i början, hästen var i fantastiskt fin form, säger Henrik som inledde OS med två stabila, felfria rundor. I dagens final såg Allerdings återigen väldigt samlad ut men ett missförstånd vid vattengraven fick ekipaget ur balans. Det blev ett nedslag i vattnet och på ytterligare ett hinder.

– Efter det så tappade jag koncentrationen för då visste jag att loppet var kört.

Jens Fredricson var näst bäste svensk med en delad 26:e plats, och även han hade hoppats på mer idag.

– Det känns lite tomt, jag hade velat vara bland de där tjugo bästa och hoppat. Men det är bara att ladda om för nu ska till Dublin och rida superleague, så det är inget att bry sig om egentligen.

Till Dublin åker även Lisen, som numera går utan kryckor efter helgens avåkning.

– Jag mår bättre, säger Lisen som dock inte rider ännu. Hoppar upp i sadeln gör hon först i Dublin nästa vecka.

 

Förbundskapten Sylve Söderstrand summerar London-OS som ett väldigt välarrangerat spel.

– Det har varit ett helt fantastiskt välarrangerat OS med jättebra uppstallning för hästarna och ordning och reda i stallarna och jättebra banor, lite annorlunda banbyggeri. Det kan vi absolut inte klaga någonting på, säger Sylve och fortsätter:

– Om vi går till våra egen prestation så har det ju varit både vin och vatten. Samtidigt så har det ju på vägen hit varit ganska turbulent – först var det Coup de Coeur som skadade sig, sen skadade sig Mic Mac, sen trodde vi att Coup de Coeur kunde vara med igen, Ninja fick en feberinfektion, Tornesch fick en senskada och sen avslutade vi med att Lisen störtade här och så det här balltrampet på Casall. Så det känns som att vi haft det lite motigt, det måste jag ändå säga. Men så är det ibland och jag tycker ändå att vi har en ganska hög lägsta nivå.

Att stryka Casall idag kändes så klart tungt, menar Sylve:

– Ni såg ju själva att Cian O’Connor som kom in på Rolfs strykning gick upp och tog bronsmedalj. Och banan idag hade passat Casall, så det är ju rent ut sagt … jättetråkigt. Samtidigt ska vi vara väldigt glada att det inte är något allvarligt. Det hade varit värre om han stått här med en senskada, men antagligen kommer han vara bra om två-tre dagar, men det är två-tre dagar försent, tyvärr.

Det svenska hopplaget kommer avsluta dagen med en middag tillsammans med Hans Gunther Winkler (tidigare tysk hoppryttare med flera OS-framgångar, reds anm), som har bjudit hela laget. I morgon är det hemfärd, hästarna åker klockan 09.00.

– Lisen och Jens stannar med sina hästar i England för de ska till Dublin nästa vecka och rida superligan. Henrik åker hem, han ska rida Bundeschampionat, jag tror han hade tio hästar att rida där eller så. Rolf åker hem och plåstrar om sina hästar, berättar Sylve som själv åker hem till Sverige.

– Sen åker jag till Dublin nästa vecka. Sen ska jag vara ledig. Sammanfattningsvis – visst vi hade förväntningar, men så vet man att allt måste stämma om det ska lyckas, avslutar Sylve, vars nästa mål är bra resultat i superligan. Om det blir ett OS till för hans del kan han inte svara på idag.

– Nej det beror på, vi ska göra utvärderingar och så. Men jag måste säga att det är himla kul att jobba med dem här, de är väldigt professionella och det är trivsamma personer att umgås med i sitt jobb.

Lisen, Jens, Henrik och Rolf-Göran - ett hopplandslag som kämpat väl, trots alla olyckor på vägen.

 

Nej, det blev inga svenska hoppmedaljer i OS denna gång. Jens och Henrik hängde med till finalens första omgång men där tog det stopp. För Henriks del var det vattengraven som skapade obalans.

– Jag kom fel på vattnet. Han var för het och blev distraherad över kombinationen. Men det är ett OS och jag har verkligen njutit av att vara här, sa Henrik efter ritten.

– Allt började bra men sen övergav turen oss. Sverige har inte varit tursamma idag. Misstagen var mina, inte hästens. Jag älskar honom och vi kommer att komma igen, var Jens Fredricsons kommentar när det stod klart att det inte blev någon plats i sista omgången för honom och Lunatic.

Hoppning på den här nivån handlar om skicklighet inte om slump, men lite tur ska man ha på sin sida också och nog känns det som att Sverige haft lite väl mycket stolpe ut på Greenwich Park arena?

 

 

Det blev de två OS-debutanterna Henrik von Eckermann och...

 

 

Jens Fredricson som fick försvara de svenska färgerna i OS-hoppningens individuella final.

 

 

Nu är frågan om Storbritanniens grand old man, Nick Skelton, ska få stå överst på prispallen ikväll igen. I måndags stod han här och tog emot lag-guldmedaljen och folkets jubel. Inför dagens andra omgång av den individuella finalen har hans Big Star fortfarande inte petat ned en enda bom under detta OS.

 

 

Noga, noga. Underlaget jsuteras noga när vattenmattorna i tvåkombinationen tas bort inför omhoppningen.

 

 

Nick Skelton går banan. Undrar vad som rör sig i hans huvud nu? Om cirka en timme kan han vara Storbritanniens hopphjälte nummer ett.

 

Även Jens Fredricson och Lunatic fick två nedslag i första omgången av dagens individuella final. Jens fick dessutom ett tidsfel och slutar därmed på nio fel.

När ungefär hälften av ryttarna har ridit ligger Henrik på delad sjunde och Jens på delad nionde plats. Det är de tjugo bästa ryttarna som går vidare till den andra, och sista, omgången.

Henrik och Allerdings missförstod varandra vid vattengraven där det blev ett nedtramp och sedan kom ytterligare ett nedslag. Åtta fel alltså. Synd på en runda som annars såg väldigt fin ut. Nu får vi se hur långt det räcker. Snart dags för Jens.

 

 

 

Jens och Henrik har fått relativt tidiga startnummer: Henrik är förste svensk ut med nummer 6. Jens startar som nummer13.

 

Här är hela startlistan.

 

Och så här ser den fina banan ut från pressläktaren. Stämningen inne på Greenwich Park arena, som badar i sol idag, är fantastisk. Nu ser vi alla fram emot att få se hoppning på absolut toppnivå.

 

Här kommer lite bilder från finalbanan.

 

 

Stonehenge är första hindret . En del hästar har tyckt att de höga "stenarna" har varit lite läskiga.

 

 

Nick Skelton i samspråk med banbyggare Bob Ellis - som fått mycket beröm för sina banor här under OS.

 

 

Marcus Ehning ser fundersam ut.

 

 

En hyllning till The Beatles.

 

 

Jens Fredricson diskuterar banan med brorsan Peder och landslagstränaren Hans Horn.

 

 

Svårigheten med det här hindret är i första hand att den övre bommen är lite suddig i färgerna - vilekt kan göra den svårbedömd för en häst.

 

 

Meredith Michaels Beerbaum stegar avstånd och Ben Maher diskuterar.

 

 

Vattengraven...

 

Så där! Nu är det dags för mig att sticka upp på pressläktaren och försöka få en plats.

Nu håller vi tummarna för Jens och Henrik!

Dagens veterinärbesiktning bjöd på ett synnerligen oönskat besked - Casall är halt. Efter en första visning för veterinärerna skickades han till holding box, vilket är rutin om det finns några frågetecken. Där får hästarna vila lite och sen visas de igen. Men Casalls hälta var så pass tydlig att Rolf-Göran valde att inte visa honom igen. Därmed är ekipaget struket från startlistan och uteblir från dagens individuella final i OS.

Man kan bara försöka föreställa sig hur tungt det måste kännas för Rolf-Göran. Och för det svenska teamet.

– Tråkigt och dålig tajming var förbundskapten Sylve Söderstrands korta kommentar till morgonens chockbesked. Med tillägget:

– Skönt att det inte var något värre.

Hältan beror på ett balltramp som Casall fick i nationshoppningen.

Rolf-Göran har inte gjort något uttalande ännu. Vi får se om vi får tag i honom under dagen.

Med Lisens avåkning, Casalls hälta, och Patrik Kittels influensa börjar det kännas som att det går troll i detta OS för svenskarnas del. Men vi har ändå två svenskar i hoppfinalen idag - Jens och Henrik. Och så två svenskar i dressyrfinalen i morgon - Tinne och Patrik. Nu gäller det att fokusera på deras möjligheter.

 

 

 

För andra tävlingsdagen i rad ekar God save the Queen över Greenwich Park. I går till hopplagets ära - i dag är det det brittiska dressyrlaget som har skrivit historia genom att säkra nationens första olympiska lagguld i dressyr någonsin.

– I över ett år har folk frågat mig hur det skulle kännas att slå tyskarna, att jag idag kan svara på det känns helt bisarrt, sa en rörd Laura Beschtolscheimer och fortsatte:

– Jag tror inte det har sjunkit in ännu. Men det är en banbrytande dag för engelsk dressyr och jag är oerhört stolt över att ha varit med om det.

 

Det var tre uppsluppna britter som satt på podiet på dagens presskonferens. Charlotte Dujardin envisades med att behålla hjälmen på såväl under prisceremonin som på presskonferensen och gruppfotograferingen efteråt.

– Jag får alltid frågor om det, men jag tror att det är en regel som kommer och jag kör på säkerhet, hävade hon bestämt.

Pluspoäng på det tycker jag.

Lagkompisen Carl Hester körde med keps, men tog av sig den för fotografering, dock muttrandes om en "bad hair day".

Inte lika dålig som Sjef Jansens, kan jag konstatera. Hans slingade hockeyfrilla och buttra uppsyn fick de två äldre engelska gentlemännen bredvid mig att förfärat fråga vem den där "pop star looking" - mannen var. När jag viskande svarade att det var det holländska dressyrlagets tränare åkte ögonbrynen så högt upp att de förmodligen fastnade i de välpomaderade hårfästen som dessa två herrar berikats med. Inga blekta slingor där inte. Men det kanske får vara dagens spaning från min sida - att blekta slingor verkar poppis bland de manliga dressyrryttarna.

Jag väljer att inte kommentera det vidare.

 

 

Hockeyfrillan är kanske en lika seg överlevare som det holländska dressyrlagets framgångar, men idag fick tulpanlökarnas förlovade land "nöja sig" med en bronsmedalj i lagdressyren. Kul tyckte lagets grand old lady, Anky van Grunsven:

– Det här är den enda valören jag inte har tagit i ett OS tidigare.

Anky har sedan tidigare fem silvermedaljer med laget och tre individuella guld, så man får ju förstå att det är roligt med lite omväxling.

Anky berättade också att det här var den sista stora tävlingen för hennes häst Salinero, som nu får går i pension, men dementerade bestämt att hon själv hade några funderingar på att dra sig tillbaka.

 

 

Holländarna såg nöjda ut. En journalist frågade vad de tyckte om de senaste tidens skriverier på Facebook (om deras träningsmetoder antar jag att hon menade) men Anky, Edward och Adelinde valde att köra en holländsk variant på Fawlty Towers-servitörens "I know nooooothing" och sa att sociala medier var de inte så bra på.

 

 

Tyskland ställde upp med ett väldigt ungt lag, och fick så klart frågan hur det kändes att "bara" ta silver efter sex års oavbrutna tyska gulderövringar på den olympiska arenan.

– Vi har inte förlorat ett guld, vi har vunnit ett silver kom det bestämda svaret.

Bra tjejer.

 

 

Att Bo Jenå ser så... hängig ut på den här bilden kan enbart skyllas på fotografen, han var faktiskt vid väldigt gott mod när vi mötte honom uppe i mixed zone efter tävlingens slut. Visst, svenskarna har en bit kvar till toppen, men presterar Tinne och Patrik personbästa på torsdag blir det ändå en intressant tävling, menar Bo. Kampen om det individuella guldet tror han dock kommer stå mellan Storbritannien och Holland.

– Det kommer bli väldigt tajt mellan Parzival och Valegro. Parzival har ett jättesvårt program, det vet vi. Adelinde är expert på kür. När det gäller Charlotte, enligt vad man sett på tidigare meetings som varat över tre dagar, är det inte säkert att skärpan finns kvar den tredje dagen. De var väldigt jämna idag.

Det faktum att britterna idag bröt den långvariga tysk-holländska dominanens ser Bo som väldigt bra för sporten.

 

 

Dressyrlagets guldmedalj idag var Storbritanniens tjugonde detta OS. Man kan lugnt konstatera att hemmanationens olympier lever upp till förväntningarna.

 

 

Av den väldigt stora grupp funktionärer som arbetar här på arenan i Greenwich Park är det imponerande många som ägnar sig åt att hålla ordning på läktaren. Dels hjälper de publiken att hitta sina platser, vilket är väldigt trevligt, men dels så ser de till att det inte är något spring i trapporna under pågående ritter. Det är en uppgift de tar på största allvar. Kommer man knatande i trappen när det är ett ekipage inne på banan så stoppas man i gångarna under läktaren, där får man vänta tills ritten är över, sedan släpps man upp.  Tanken är så klart att inte skrämma eller på något sätt störa ekipaget inne på banan, och så här är det oavsett om det är hoppning eller dressyr. Vilket förvånar mig lite – det är ju huvudsakligen dressyren som brukar vara känd för att ha en tyst och stillasittande publik där något så oförargligt som en hickning kan få en hel bänkrad att indignerat väsa fram ett dämpat ”hyssj”.

Jag kommer osökt att tänka på fälttävlan, och hur Storbritanniens Zara Philips berättade om hur hejaropen från publiken var helt öronbedövande vid vissa av OS-banans hinder. Och hur fantastiskt det var få kämpa sig genom terrängen med ett sådant fantastiskt stöd. Frågan man givetvis ställer sig är vad som skiljer fälttävlanshästarna från dressyrhästarna, och då även hopphästarna?

Eftersom jag precis har varit föräldraledig är det lätt att här dra en parallell till barnuppfostran: När det gäller att få barn att sova, vilket tenderar att vara ganska högprioriterat hos småbarnsföräldrar, vill man ju verkligen vänja dem vid att somna även i ”ljudliga” miljöer. Annars kan barnet bara sova hemma.

Borde det inte vara samma sak med hästar? Alltså, varför vänja dem vid dessa knäpptysta läktare? Där varje avvikande ljud kan bli en anledning att hoppa högt? Dessutom: skulle det inte bli mycket roligare om en fantastisk ökning kunde få rungande applåder, om publiken kunde få visa sin uppskattning under ritt?

När vi träffade Tinne Vilhemson Silfvén efter dagens ritt passade jag på att fråga om tystnaden är viktig för henne:

– Nej, tvärtom, det är bättre om det är ljud och musik och rörelse. Det är värre om det är tyst och så kommer det ett ljud, säger Tinne och menar att det här med om det går folk i trapporna eller inte är inget som de märker av nere på banan.

– Det är klart, om någon skulle ramla hela trappan ner och sedan falla över staketet så… men att man går, nej.

Ok, det var ju skönt att höra på något sätt. Jag kollar lite med förbundskapten Bo Jenå när vi får träffa honom lite senare idag – och är han med på noterna kan vi väl börja jobba för en lite mer uppsluppen stämning vid dressyrbanan, eller vad säger ni?

Alla tre svenska dressyrryttare var nöjda med sina insatser i dagens Grand Prix Special. Här kommer lite kommentarer som vi fick i mixed zone efter varje ritt:

Minna var så nöjd med sin relativt gröna Santana att han fick en stor kram inne på banan.

– Han är en fantastisk individ. Han kan gå in och lyssna sen kan man få honom med sig. För att vara den tredje Grand Prix så gjorde han en riktigt bra runda, men det finns mycket kvar, passagerna var lite platta och långa. Men det var många bra grejer och ingen stor miss, sa MInna och konstaterade att Santana älskar att visa upp sig och att jobba. Idag var han lite lugnare än i fredags, delvis tack vare en huva som höll lite ljud ute.

– Vi satte huva på, och så var det mindre kamerasmatter idag. Första dagen var det femtio fotografer där nere. Det är första gången jag rider med huva, jag ville prova för att få honom att stänga ute mer, vara kvar mer i fokus och det kändes bra. Men det blir lite annorlunda med huva också, det blir på ett speciellt sätt, lite mer i en bubbla och det gäller att man är med dem i bubblan så man fortfarande har kommunikation. Det var absolut värt att prova

– Nu ska jag gå och heja på dem andra, skicka en massa positiv energi till dem!

 

Tinne var också nöjd men grämde sig över några missar i galoppen.

– Jag är fantastiskt nöjd med känslan, han var jättefin, men jag retar mig på felet i ettorna. Vi fick ett missförstånd och han gick in i sluta så han jag inte räta upp och komma i ordning, det var ett ögonblicksverk och det var onödigt när han var så här fin. Jag vågade satsa lite mer nu när vi varit inne en gång på den här banan.

 

 

Patrik visade upp ett blekt ansikte i mixed zone.

– Jag har fått en jäkla influensa och legat i feber i natt, det har blivit mycket Alvedon. Det var ganska kämpigt att hoppa upp på hästryggen i morse vid 06.30, det måste jag säga. Men han är så jäkla fantastisk min häst så man tar sig samman den timmen man rider.

Patrik berättar att han blev dålig i går kväll, och att hans fru och hästskötare också mår dåligt.

– Men jag hoppas kunna kurera mig lite inför küren för den är jag ju med i med all säkerhet.

Patrik menade att han körde på säkerhet idag, för att garanterat komma med till küren, den individuella finalen, på tosdag. Då väljer han att rida sitt program med Billy Idol-musik. Nu ska han at det lugnt för att hinna samla så mycket kraft som möjligt inför finalen. Men han kommer ändå ut till Greenwich Park i morgon, dels för att rida Scandic ett pass men också för att heja fram hopplandslaget.

– Jag heja på hopparna så de tar guld silver och brons, sen ska jag ladda om så vi tar guld silver och brons i dressyren också.

Vi håller tummen för att Patrik kryar på sig och väntar med spänning på klassens slut för att se om även Tinne och Minna går vidare till den individuella finalen.

Storbritannien red hem ett välförtjänt guld i dagens laghoppning och jublet här på Greenwich arena vet inga gränser. Jag måste njuta av känslan ett tag - återkommer sedan när jag hunnit höra lite med de svenska ryttarna, som slutade sexa.

 

Det ville sig inte riktigt för Lisen och Matrix idag - tre bommar föll och därmed blev det ytterligare 12 felpoäng till Sverige som nu har totalt 20 poäng. Även Henrik von Eckermann och Allerdings hade en tung dag och slutade på 16 fel. Därmed ser det mörkt ut för Sverige i lagtävlingen. Just nu ligger vi på sjätte plats. Det återstår endast en ryttare per lag - för vår del är det Rolf-Göran Bengtsson.

Britterna leder fortfarande och blir nog svåra att slå efter att deras andra ryttare, Scott Brash, presterat lagets andra felfria runda. Till publikens öronbedövande jubel.

 

 

Det var inte riktigt Henriks och Allerdings dag idag. Tyvärr.

Jens Fredricson och Lunatic tog sig runt finalbanan med endast fyra fel. Bra! Nu har första ryttaren i alla lag ridit och Sverige ligger på delad tredjeplats. Nästa ryttare ut är Lisen Bratt Fredricson, som enligt uppgift mår bättre idag.

 

 

Jens och Lunatic gjorde en stabil runda men fick tyvärr ett nedslag på hinder nummer 8.

 

 

Storbritannien leder, delvis tack vare veteranen Nick Skelton som dessutom leder individuellt.

Tror att jag har förmånen att ha en av de mest spännande utsikter man kan ha just nu - nämligen den över hoppbanan i Greenwich Park där finalen i laghoppningen precis har startat. Sverige ligger bra till - på delad andra plats och har alltså klar medaljchans. De svenska ryttarna har ganska sena startnummer:

27) Jens Fredricson, 33) Lisen Bratt Fredricson, 41) Henrik von Eckermann, 49)  Rolf-Göran Bengtsson.

 

Här finns en start- och resultatlista.

 

 

Pressläktaren är HÖGT upp.

 

Idag fick pressen möjlighet att gå laghoppningens finalbana - en fantastiskt fin bana med många spektakulära hinder. Banbyggare är Robert J Ellis och i dag är det ett maritimt tema. Hinderhöjden variera mellan 140-160 cm och banan är 550 meter lång. Tidsgränsen är 88 sekunder. Här är några bilder:

 

Hinder ett är så klart det olympiska hindret.

 

 

En del hinder är verkligt breda...

 

 

... eller bara smala och höga.

 

 

 

Vattengraven är inspirerad av Dovers vita klippor.

 

Det här hindret föreställer skeppet Cutty Sark, ett skepp som är bevarat och står i en docka i Greenwich. Lite som vårt Vasa.

 

Lord Nelsons pelare.

 

Greenwich meantime hyllades med ett eget hinder.

 

Old Royal Navy college and Queens house.

 

The Tower Bridge.

 

 

Banbyggare Robert J Ellis har byggt en fantastiskt fin OS-bana på arenan i Greenwich. Kolla exempelvis in dubbeldäckaren...

 

 

Förutm den tjusiga bussen så finns ett Big Ben-hinder, ett Tower Bridge-hinder, ett 10 Downing street-hinder och mycket annat. I morgon får pressen följa med och gå banan så då kommer fler bilder på fina hinder.

 

Foto: Roland Thunholm

I won’t take no for an answer – det är Lisen Bratt Fredricson det, sa en märkbart stolt Sylve efter dagens nationshoppning där Lisen stod för en makalös bragd genom att ta sig runt banan med endast fyra fel.

– Igår kväll sa SOK:s doktor att det var 10 % chans att hon kunde rida. Men Lisen sa joho, det ska jag visst. 

När Lisen red in på banan visste hon inte om hon skulle klara av att hoppa sista hindret. Hon berättar att det länge var en reservplan att hon bara skulle rida över startlinjen, för lagets skull. Men på framhoppningen kändes det som att hon skulle pröva.

– Så får man ju lite adrenalinpåslag inne på banan också.

Matrix som var påtagligt orolig inne på banan igår var betydligt lugnare idag. Och hoppade även de fruktade lejonskulpturerna, som utgjorde sista hindret idag. Och det var först i anridningen mot det som Lisen började tro på en fullständig runda.

– Äh fan, det går nog tänkte jag, det kändes som att han inte såg dem. Det var skönt att det var sista hindret.

Lisens man, Peder, själv landslagsryttare men inte med i OS-truppen, har fått rycka in och stötta Lisen det senaste dygnet. Bland annat har han hjälpt till att gå banan och även ridit fram Matrix.

– Jag känner ju Lisen, vi har varit gifta i tio år, så jag vet ju hur hon fungerar och vad hon behöver för att kunna prestera. Jag kan gå banan åt henne om inte hon kan gå och jag kan rida Matrix lite också. Det var jäkligt tufft av henne att komma tillbaka på det sätt hon gjorde.

Ikväll laddar det svenska hopplaget med att gå och se friidrott – i morgon är det skarpt läge igen, då handlar det om medalj i nationshoppningen. Och Sverige ligger väldigt bra till.

 

Yes! Idag verkade inte Matrix ägna lejonskulpturerna en tanke. Lisen tog sig runt hela banan, trots känningar av den lårskada hon ådrog sig i gårdagens fall.

– Jag fick trycka till över vattengraven och det gjorde ont, då tappade jag lite koncentration i kombinationen (där en bom åkte i backen).

Peder berättar att han mest av allt är lättad över att Lisen inte fick en allvarligare skada än hon fick.

– Det var ju jättetråkigt för resultatet och för laget att det gick dåligt men samtidigt är man ju jäkligt glad att det inte var värre. Hon kunde ha ramlat på huvudet och det händer otäcka olyckor så det var min första reaktion att jag var glad att det var benet som var skadat. Och när jag såg hur hon var igår så tänkte jag att det kommer aldrig gå.

Så här ser en vinnarskalle ut.

OS-debuterande Henrik gjorde sin andra supersäkra runda idag. Välridet, balanserat och utan några som helst tveksamheter. Vi fick inte tillfälle att träffa honom efter klassen men Sylve ringde upp honom så att vi via högtalartelefon fick veta att han var väldigt nöjd - liksom hans chef Ludger Beerbaum som också är på plats i Greenwich Park.

 Foto: Anna af Sillén

 

Jag började dagen med ett kort snack med landslagsveterinär Jonas Tornell, som bekräftade att de svenska hästarna kändes fina inför dagens nationshoppning. Inklusive Matrix som hade en otäck vurpa inne på banan i går.

Matrix ryttare, Lisen, såg däremot lite tilltufsad ut när hon haltande gick banan tillsammans med de andra lagkamraterna och maken Peder Fredricson. Det är tydligt att Lisen har ont i ena benet, men det är lika tydligt att hon gett sig den på att ta revansch idag.

– Jag kan ju gå, var det sammanbitna svaret när hon på väg ut till banan fick frågan hur hon mådde. Morgonen har enligt uppgift ägnats åt fysioterapeuten medan Peder hjälpt till att hoppa Matrix några språng.
 Knappast den uppladdning man önskar sig inför en nationshoppning i OS. Men vi hoppas, och tror, att Lisen har vad som krävs för att vända situationen till något positivt.

 

Klassen startar nu klockan 11.00 (lokal tid) och på Häst&Ryttares hemsida har vi skrivit lite om hur nationshoppningen går till, för dig som tycker att det är lite förvirrande. Start- och resultatlistor finns här.

 

 

Peder Fredricson var med och gick banan tillsammans med hustrun Lisen. Det såg ut som att det var Peder som fick stega upp avstånden - Lisen haltade påtagligt.

 

 

Det här är hindret som vi svenskar helst skulle önska dit pepparn växer - det var det som fick Matrix ur balans igår. Matrix gillar inte skulpturer...

 

 

Jens Fredricson diskuterar banan med landslagstränare Hans Horn.

 

 

Rolf-Göran Bengtsson såg koncentrerad ut.

Henrik von Eckermann hade redan hunnit gå banan när han hastade förbi i mixed zone. Men han såg nöjd ut och levererade vad som verkar ha blivit standardfrasen för detta OS:

- Det känns bra!

 

Foto: Ann af Sillén

 

 

Förbundskapten Sylve Söderstrand är mycket nöjd med hopplagets insats. Bortsett från Lisens avåkning så har hoppgänget presterat bästa möjliga resultat: tre felfria rundor.

– Det är duktiga sorkar det här, berömmer Sylve på klingande gotländska när han, Jens, Henrik och Rolf-Göran samlas i mixed zone efter klassens slut. Lisen är inte med. Efter att ha suttit upp på Matrix för att ta några språng och varva ned på framridningsbanan fick hon väldigt ont i en muskel på rumpan/baksidan av låret och kördes till OS-byn för läkarundersökning och röntgen. Men inget var brutet och Lisen kommer att starta i morgon. Enligt uppgift är hon mest av allt arg över att inte ha fullföljt ritten och helt inställd på att ta revansch i morgon.

– Det blir min uppgift att peppa henne inför morgondagen, säger Sylve. De andra måste tänka på sitt, inte på Lisen.

Att Matrix, som är väldigt grön i sammanhanget, ska ha problem med att gå in på banan igen tror inte Sylve.

– Vi vet att Matrix är rädd för skulpturer (det står lejonskulturer vid ett av hindren, reds anm), men de har råkat ut för det på andra banor och ändå kunnat vända det.

 

Efter dagens hoppklass är Sverige ett av fyra lag som slutade på noll fel (endast de tre bästa rundorna räknas) och har med andra ord väldigt bra förutsättningar inför morgondagen. Men då blir det tuffare tag, tror Sylve:

– Då kommer det vara en helt annan dimension på tävlingen.

 

 

Sylve verkade nöjd med det mesta idag - även sitt tjusiga landslagsparaply.

Efter Lisens otäcka avåkning var Henrik von Eckermans felfria ritt precis vad vi behövde! Henrics valack Allerding är känd för att vara lite tittig men höll sig i skinnet OS-banan runt. Och det var en nöjd Henrik som mötte upp i mixed zone efteråt. Han berättade att målet var att få till en bra ritt som gav självförtroende för kommande dagar.

– Det kändes viktigast att få till en lugn runda, så han får självförtroende, kan skritta ut på långa tyglar och inte flänger från hörn till hörn.

Henrik sa sig inte ha påverkats av Lisens avåkning.

– Jag har min egen plan och på tävling fokuserar man helt på den. Jag har inte hunnit prata med Lisen ännu.

Själva OS-debuten kändes också bra, menar Henrik:

– Jag måste säga att det kändes precis som de andra tävlingarna. Men det är klart man visste ju inte att man skulle känna så förrän man var inne på banan.

 

 

Henrik var nöjd efter ritten. Nu ska han ta det lugnt resten av dagen.

– Jag har lite nära och kära som kommit hit så jag ska träffa dem.

Foto: Anna af Sillén

Lisen Bratt Fredricson fick sämsta tänkbara start i dagens laghoppning. Efter att ha lyckats ta en märkbart orolig Matrix över hinder ett och två blev det tvärstopp på hidner nummer tre, trippelbarren. Ekipaget kom fel och landade mitt i hindret med följden att Lisen åkte av. Matrix fångades in av en funktionär och Lisen kom upp på benen. I skrivande stund är LIsen på läkarundersökning, vilket är rutin vid avåkningar. Matrix mår enligt landslagsveterinär Jonas Tornell bra.

 

 

Matrix var väldigt orolig inne på banan - starkt av Lisen att ändå få igång hoppningen. Det var några lejonskulpturer vid ett av hindren som såg läskiga ut.

 

 

En missbedömning av distansen gjorde att Matrix kom fel och landade mitt i trippelbarren (foto Jan Gyllensten).

 

Foto: Jan Gyllensten.

 

Foto: Jan Gyllensten

 

 

Foto: Jan Gyllensten.

 

 

Matrix mår bra, trots sina äventyr inne på banan.

 

 

Lisen möts upp av teamet utanför banan. Vi hoppas snart få positivt besked från läkarundersökningen.

Nu på kvällen fick hoppryttarna möjlighet att värma upp inne på banan. Syftet var att vänja hästarna vid arenan, därför var det frivilligt att hoppa de hinder som stod uppställda. 90 sekunder fick varje ekipage på sig att ”känna på” OS-banan och de svenska ryttarna var nöjda med sina rundor. Efteråt var det samling i mixed zone där pressen fick möjlighet att ställa frågor – och ta lite bilder.

 

Landslagstränare Hans Horn i diskussion med Jens och Lisen efter kvällens warm up.

Rolf-Göran Bengtsson gör telefonintervju. Länge.

Peder Fredricson är på plats i London och för att heja fram fru Lisen.

 

Det är en närmast upplsuppen Patrik Kittel som möter pressen efter att ha gjort sin första start inne på Greenwich Parks OS-arena. Visst, det blev några missar, men på det hela taget kändes Scandic bra, summerade Patrik.

De anklagelser om rollkur som en tysk dressyrtidning riktat mot Patrik under dagen avvisar han bestämt.

– Det tycker jag var ett kast under sadelgjorden från deras sida. Det är så långt ifrån sanningen att jag inte ens brytt mig. Men det är synd att det händer nu under OS.

OS är annars en väldigt positiv upplevelse, menar Patrik.

– OS är coolt. Det är som en stor global mötesplats.

 

Psst! H&R har bloggat om rollkur tidigare - läs det inlägget här.

 

Hatt eller hjälm, det är frågan. Eller inte - hjälmen är det självklara, och obligatoriska valet i två av de tre olympiska ridsportgrenarna. I hoppning och fälttävlan - hjälm på. I dressyr... hatt på.

 

 

Tinne är väldigt fin i sin hatt - men det är inget snack om vad som är säkrast. Eller ser sportigast ut.

Jag säger hjälm vs hatt 1-0.

 

Foto: Anna af Sillén

Medan dagens lagtävling i dressyr pågick som bäst inne på arenan i Greenwich Park handlade diskussionerna bakom kulisserna stundtals mer om vad de svenska ryttarna hade på sig, än hur de red. Det svenska dressyrlaget rider nämligen inte i sina officiella OS-frackar. Inne på banan har samtliga lagryttare valt att rida i sina egna svarta frackar och att väl ute från banan, innan mötet med pressen, byta om till landslagets blåa OS-frack. Varför då, kan man fråga sig?

 

Tinne Vilhelmson Silfvén sa efter sin ritt att det är ett gemensamt lagbeslut, att rida i de egna frackarna, eftersom de inte hunnit rida in sina OS-frackar.  Det handlar om känslan, det är viktigt att den är positiv och att man känner sig bekväm, förklarade Tinne.

 

Och det kan man ju förstå. Ska man prestera på elitnivå så måste det vara någon form av rättighet att få göra det i kläder som man känner sig bekväm i. Men den naturliga frågan blir så klart varför landslagsryttarna inte har hunnit ”rida in” sina frackar?

– Det är inte så enkelt som det kan verka, förklarar förbundskapten Bo Jenå och fortsätter:

– En dressyrfrack måste sitta perfekt så den skräddarsys, vilket kräver lite provningar. Sedan vill man hinna ”rida in” den även på tävling för att veta att den sitter, och känns bra. Och det här året har inte leveranstiderna stämt alls med tävlingarna.

 

Eftersom hoppryttarna inte alls verkar ha samma problem med sina landslagskläder blir ju den självklara frågan om dressyrryttare är knussligare än hoppryttare? Men så är inte fallet, menar Bo:

– En hoppryttare rider huvudsakligen i lätt sist, mer med hästen. Men dressyrryttaren bedöms även på sin hållning och måste sitta still, därför är det också viktigare för dressyrryttaren hur tävlingskläderna sitter.

 

Så var det med den saken. Enligt Bo Jenå. Själv har jag svårt att bestämma mig för hur intressant det här egentligen är. Kanske får frackfrågan ändå förpassas till kategorin icke-frågor? Betydligt intressantare när det gäller dressyrryttarnas utrustning är att allt fler internationella toppryttare nu väljer att tävla i hjälm. Dock inte någon av de svenska landslagsryttarna, och DET tänker jag fråga Bo nästa gång vi ses - varför de svenska ryttarna är så glada i hatten?

 

 

Frackbyte för Tinne. Jag tycker det ser ut som att förbundskapten Bo Jenå blänger lite bestämt på Tinnes hatt - hoppas att han snart byter ut den mot en hjälm.

– Jag är jättenöjd, jag hade en bra känsla och kände glädje innan jag red in. Det är en glad Tinne Vilhelmson Silfvén som möter upp i Mixed Zone efter att ha gjort sin första start i OS. Domarna verkade också nöjda och tilldelade Tinne 74,271 poäng för hennes och Don Auriellos uppvisning. En siffra som kunde ha varit lite högre om det inte varit för två små missar, som Tinne inte riktigt kan förklara, men ljud och publik spelar så klart in.

– Det är skönt att få ha gjort första starten på en bana som vi knappt har fått komma in på.

Nu får Don Auriello lite lugn och ro, precis som Tinne som tänker se resten av klassen från läktaren och passa på att träffa familjen lite. Först på tisdag är det återigen dags för en ny insats på OS-arenan, då rids dressyrens Grand Prix Special och det är då som lagmedaljerna delas ut. Sedan går de 18 bästa ekipagen vidare och får tävla om de individuella medaljerna på torsdag.

Första starten avklarad - en nöjd Tinne skrittar ut.

Full uppslutning i mixed zone. Dressyrteamet möter Tinne efter avslutad ritt.

Tinne är nöjd med sin första start. Nu blir det möjligt att ta det lite lugnt ett tag, se lite andra deltagare från läktaren och träffa familjen.

Foto: Anna af Sillén (samtliga)

Det svenska hopplandslaget gjorde att avslappnat intryck på eftermiddagens presskonferens.  Förbundskapten Sylve Söderstrand bekräftade känslan av en bra stämning i truppen. Och en viss otålighet:

– Vi är här nu och nu vill vi sätta igång!

Teamet kommer närmast från pre camp hemma hos Hans Horn i Holland. Där låg enligt Sylve mycket fokus på att ytterligare svetsa samman gänget.  Vilket bland annat skett genom go cart-åkning och frågesport. En nöjd Henrik von Eckermann konstaterade nöjt att han slagit både Jens och Roffe på go cart-banan.

Efter presskonferensen var det dags för veterinärbesiktning och de svenska hästarna gick igenom utan problem. Ingen överraskning för Sylve som menade att hästarna känts väldigt pigga och fina sedan de kom hit till stallet i Greenwich Park.

– Det känns se att de har bra självförtroende, de känns pigga och glada. De fick beta lite uppe vid ridbanan och några till och med bockade.

Trots en önskan att få komma igång får hopplaget vänta ända till på lördag innan det är dags för första start inne på arenan. I morgon kväll, när dressyren är avslutad ges det dock utrymme för lite hoppträning inne på OS-arenan.

Det var ett avslappnat hoppgäng som mötte pressen. Och välklätt - efter den något... randiga entrén Sverige gjorde på invigningsceremonin kändes kavaj och chinos befriande klassiskt.

Sylves glasögon stack ut lite.

Rolf-Göran och Jens blir intervjuade.

Casall klarade veterinärbesiktningen utan problem.

Det gjorde även Lunetic.

Liksom Matrix

Och även Allerdings.

Det svenska dressyrgänget är sedan några dagar tillbaka på plats i Greenwich Park. I går kväll var det veterinärbesiktning, vilket samtliga svenska hästar klarade, och idag var det dags för att känna på underlaget inne på arenan. Imorgon startar den första dressyrklassen i OS - en Grand Prix. Minna Telde är första svenska ryttare till start, vilket beräknas bli cirka 12.20 (lokal tid, svensk tid: 13.20). Grand Prix-klassen fortsätter på fredag och då rider de övriga svenska ryttarna Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel. Beräknade starttider är klockan 11:09 lokal tid (12:09 svensk tid) för Tinne och 14:44 lokal tid (15:44 svensk tid) för Patrik.

 

SVT sänder morgondagens och fredagens dressyr på SVT Play.

 

 

Det svenska dressyrlaget är laddade för start. Från vänster: Minna Telde (och sonen Ruben), Patrik Kittel, Tinne Vilhelmson Silfvén, reserven Rose Mathiesen och förbundskapten Bo Jenå.

 

 

Tinne testar en ökning med Don Aurelio.

 

Foto: Roland Thunholm (samtliga)

En av de stora fördelarna med ett OS är att det utgör ett gyllene tillfälle för sporter som lever i den mediala skuggan att få lite uppmärksamhet. Som exempelvis ridsporten. Tack vare Rolf-Göran Bengtssons framgångar i form av EM-guld och Jerringpris så har ridsporten, och då främst hoppningen, synts mer än vanligt i svensk media inför OS i London. Sara Algotsson Ostholts silver i fälttävlan har naturligtvis ytterligare bidragit till att ridsporten får mer uppmärksamhet. Med uppmärksamhet kommer också åsikter. Och när det gäller ridsporten i allmänhet, men kanske fälttävlan i synnerhet, märks en viss irritation över svårigheterna att förstå sporten. Och över möjligheterna att hålla koll på ställningen. Jag tycker att SVT:s kommentatorer - Viktoria Carlerbäck och Yvonne Åstrand - gjorde ett väldigt bra jobb med att förklara sporten för mindre insatta tittare. Likaså tycker jag att gårdagens "Karlssons Krönika" där SVT:s Jonas Karlsson reflekterade över Saras silver och sportens små men avgörande marginaler ytterligare bidrog till att ge en bra bild av vad fälttävlan handlar om. Men det som fortfarande saknas är en bra grafik under själva tävlingsmomentet. Tittarna, särskilt då de som precis upptäckt sporten, måste lätt kunna få en bild av ställning och resultat. Vem rider och hur ligger personen till resultatmässigt. Det blir extra viktigt i en sport som fälttävlan där straffpoäng och resultat följer med ryttaren genom tre olika delmoment. Själv såg jag gårdagens avgörande banhoppning på datorn och kunde samtidigt ha ett fönster med arrangörens ställningslista uppe. Men så ska det inte behöva vara - sport ska kunna avnjutas i tv, endast. Precis som man visar ställningen under pågående fotbolls-eller hockeymatcher måste det gå att göra det även under en pågående ridtävling. För precis som Jonas Karlsson säger i sin krönika: "Få idrotter är mer nervkittlande än ridsportens hoppmoment".

Nu gäller det bara att förmedla det till de som ännu inte vet - och för att kunna uppleva spänning måste man förstå förutsättningarna.

 

Pssst! Missade du "Karlssons Krönika" i går kväll? Här finns en länk.

Idag är det lugnt på ridsportfronten vad gäller OS. Inga tävlingar pågår. Igår kväll - mitt i den svenska silveryran - veterinärbesiktades dressyrhästarna och samtliga svenska hästar gick igenom. I eftermiddag värmer de upp inför morgondagens Grand Prix med lite träning i arenan i Greenwich Park. I morgon kväll är det så dags för hopphästarna att genomgå veterinärbesiktning och sedan går den första starten i hoppning på lördag.

Här hittar du ett tidsprogram för kommande tävlingar.

Och här hittar du tv-tiderna.